Definitioner

Sär­begå­vade barn, vilka är de?

Skolans lärare ger ofta uttryck för att “alla elever är begå­vade på sitt sätt”, vilket kanske är en nog så nöd­vändig atti­tyd för en lärare. Det gäller i alla ped­a­gogiska sit­u­a­tioner att föra indi­vider mot ett bestämt mål och att i detta ledande mot målet stärka sva­gare kun­skaper och för­må­gor och sam­tidigt upp­muntra de starkare. Nivåer och för­må­gor bland indi­vider skif­tar och ped­a­goger behöver ta hän­syn där­till. Det cit­er­ade uttrycket fyller alltså en god funk­tion i detta avseende. Men det tar sam­tidigt udden av det fak­tum, att det fak­tiskt finns de i mäng­den av elever som har en för­måga utöver vad skolan förvän­tar sig av dem. Med andra ord, det finns de som otvety­digt är mer “begå­vade” än andra i fråga om utveck­lingspo­ten­tial och kun­nande på olika områ­den. För att göra dis­tink­tio­nen tydlig mel­lan atti­ty­den “alla är begå­vade” och begå­vad i avseen­det hög­presterande, osed­van­liga utveck­lingsmöj­ligheter, att vara talang­full och så vidare, myn­tades för svensk del 1997 begrep­pet sär­begå­vad (1). Även om man något dif­fust häv­dar att alla är begå­vade, så är det inte lika enkelt att säga att alla är sär­begå­vade. Detta uttryck, som vun­nit förhål­lan­de­vis stor utbred­ning och accep­tans, kän­neteck­nar alltså den kat­e­gori indi­vider som på olika sätt, i olika sit­u­a­tioner och miljöer, gör eller kan någonting på ett sätt och på en nivå som de flesta andra inte nöd­vändigtvis kan göra.

Vad den här grup­pen indi­vider skall kallas har inte varit oprob­lema­tiskt någon­stans i världen. Det van­li­gaste uttrycket är det amerikan­ska “gifted indi­vid­u­als”. I Eng­land talar man hellre om “the highly able”; i Frankrike “super­doué”, i Spanien “super­do­tado”; i det tyskspråkiga området “Hochbegabung“och i Kina — i över­sät­tning — “superindi­vider”. I andra sam­man­hang talar man dessu­tom hellre om “talang”. Vissa forskare talar gärna om “begåvn­ing” som den med­födda genetiskt betingade poten­tialen, medan man låter “talang” definiera den syn­bara man­i­fes­ta­tio­nen av den genetiskt betingade poten­tialen (2).

Med själva benämnin­gen löst åter­står det verk­liga kruxet: hur definierar man dessa indi­vider; vad är det som speci­fikt gör dem till sär­begå­vade? Man trodde länge, och gör i viss mån fort­farande, att alla sär­begå­vade har en hög intel­li­gen­skvot (IQ). Där­för har de allra flesta försöken sedan bör­jan av 1900-talet att definiera sär­begåvn­ing utgått just från en IQ-kvot. Det vill säga, dessa indi­vider är gan­ska “akademiska” till sin läg­gn­ing. De tänker snabbt, förstår och mem­o­r­erar snabbt och effek­tivt, är språk­liga och matem­a­tiskt logiska och förstår lätt förhål­lan­det orsak och verkan. Om i huvud­sak IQ tjä­nar som def­i­n­i­tion­skri­terium ser fördel­nin­gen över en hel befolkn­ing unge­fär så här — Märk att IQ100 är en punkt i fördel­nin­gen över en hel befolkn­ing där 50% har lägre intel­li­gen­skvot medan 50% av befolknin­gen har en högre intel­li­gen­skvot (2):

  • Grundläg­gande sär­begåvn­ing IQ 112–115 (1 av 5 personer)
  • Måt­tlig sär­begåvn­ing IQ 125–130 (1 av 35 personer)
  • Hög sär­begåvn­ing IQ 140–150 (1 av 600 personer)
  • Extrem sär­begåvn­ing IQ 155–160 (1 av 500.000 personer)

IQ-kriteriet är emeller­tid prob­lema­tiskt efter­som uppen­barli­gen inte alla typer av män­sklig för­måga verkar vara besläk­tad med IQ (13). Man kan vara syn­nerli­gen kon­st­närlig och musikalisk utan att för den skulle ha en hög IQ (3). Man kan till och med åstad­komma vissa fan­tastiska ting i konst, matem­atik och musik och sam­tidigt ha en IQ så pass låg att per­so­nen i fråga räk­nas som förstånd­shandikap­pad (4). Man kan vara syn­nerli­gen talang­full i en idrott men sam­tidigt inte alls vara lagd åt det akademiska hål­let. Du kan till din lycka kanske få hjälp när din bil går sön­der av en skol­hatande och akademiskt låg­presterande indi­vid som är inget min­dre än genial när det gäller att lokalis­era prob­le­men på din bil och åtgärda dem effek­tivt. Sedan finns det naturligtvis de som kom­binerar en eller flera olika kom­pe­ten­som­rå­den. Vari­a­tio­nen av begåvn­ingstyper och pro­filer är stor. Men för­mod­li­gen är det de intellek­tuellt begå­vade elev­erna (med IQ från ca 120 och uppåt) som får prob­lem i den sven­ska skolan i form av trist­ess, pas­sivitet och alien­ation, om deras kapacitet inte stim­uleras och upp­muntras på ett menings­fullt sätt).

En växande skara forskare är emeller­tid mer benä­gen att tala om domän­speci­ficitet; dvs. man intresserar sig för gemen­samma nämnare för sär­begå­vade på ett begrän­sat område snarare än att försöka dra alla typer av sär­begå­vade över en och samma kam (5). Det är omöjligt att upp­skatta hur många sär­begå­vade indi­vider det finns i en befolkn­ing i detta vidare per­spek­tiv. En sådan upp­skat­tning är ju beroende på vilka vi väl­jer att erkänna och upp­skatta. Vi kan emeller­tid vara förhål­lan­de­vis säkra på att för­må­gorna, vilka de än är, är normalfördelade.Märk att skol­sys­temet i Wales, som nog får ses som det som för när­varande har tagit sär­begåvn­ing på störst all­var i Europa gen­eröst räk­nar med att 20% av elev­erna kom­mer att vara bety­dligt mer än nor­mal­presterande. Där­för behöver sys­temet också kunna se till deras utbild­nings­be­hov på ett adek­vat sätt (Se NACE Cymru).

En annan vik­tig aspekt av en def­i­n­i­tion är näm­li­gen att vi värderar män­skliga för­må­gor olika — både från offi­ciellt håll och på ett per­son­ligt plan — av olika anled­ningar. Alla älskar VM-vinnande fot­boll­shjäl­tar, men bety­dligt färre bryr sig om att en svensk sån­gare vin­ner en pres­tige­fylld tävling någon­stans i världen. Att ämnen och områ­den så tydligt baseras på värderingar lig­ger skolan i fatet. Trots att lärare enligt egen utsago vill och försöker till­go­dose alla elevers behov, dessu­tom på pre­mis­sen att ett barns alla för­må­gor är vik­tiga, så ten­derar lärare ändå att enbart förstå ämnen som naturveten­skap, språk och idrott som presta­tion. Man “presterar” inte i t ex samhäll­säm­nen — inte heller i musik (6). Med andra ord, lärare är oftast för­beredda på att bara föreställa sig sär­begåvn­ing i gan­ska snäva ter­mer, näm­li­gen de IQ-relaterade ämnena, och lämna alla övriga möj­ligheter åt sitt öde.

Där­för är föl­jande ate­o­retiska men prak­tiska def­i­n­i­tion av sär­begåvn­ing åtmin­stone tills vidare den lämpli­gaste för utbild­ningssys­temets ped­a­goger och lärare (1):

Den är sär­begå­vad som förvå­nar dig vid upprepade tillfälle med sin osed­van­liga för­måga på ett eller flera områ­den, både i skolan och i vardagslivet.

Kon­sekvensen av def­i­n­i­tio­nen blir i prak­tiken, något hård­draget kanske, att om du behöver fun­dera länge på om någon fak­tiskt är sär­begå­vad, är det san­no­likt inte så. En sär­begå­vad indi­vid sticker ut gan­ska ordentligt i jäm­förelse med andra på sitt kom­pe­tens och intresseområde.

En mer formellt hållen def­i­n­i­tion är att sär­begåvn­ing utgör en genetisk poten­tial (geno­typ) och på grund därav möjlig­görs iak­t­tag­bara presta­tioner (feno­typer) på en nivå som vida över­stiger en pop­u­la­tions genom­snitt under förut­sät­tning av att den sär­begå­vade får instruk­tion, övar och utveck­las under stöd och upp­muntran. Med andra ord, sär­begåvn­ing är beroende av både natur och miljö. En poten­tial utan upp­muntran och trän­ing för­blir en potential.

Källa: Roland S Persson

Kommentera

I Arkiv