Identifiering

Hur­dana är de och hur upp­täcks de?

I många län­der världen över söker man efter sär­begå­vade barn och ung­do­mar med ljus och lykta och har tagit fram täm­li­gen avancer­ade ruti­ner för hur man går till väga för att finna dem. Syftet med mod­ellerna är i huvud­sak att dessa indi­vider skall kunna ges en anpas­sad under­vis­ning eller trän­ing. Man bör komma ihåg att sådana iden­ti­fier­ing­spro­gram inte alltid tjä­nat barns– och ung­do­mars intressen, utan snarare vissa regimers, vilka mycket hårt dri­vit sådana här sat­sningar för att kunna ha något förträf­fligt att kunna visa omvärlden. Välkänt, och mest framgångsrikt kanske, är sedan många år den model som kon­struer­ades i det forna Östeu­ropa för att tidigt finna talanger i alla olymp­iska idrot­ter (17).

Mod­ellen används fort­farande trots kom­mu­nis­mens fall, och dessu­tom även i andra län­der än i Cen­traleu­ropa. I dagsläget dominerar inter­na­tionellt sett ett syn­nerli­gen etiskt och demokratiskt syn­sätt i dessa sam­man­hang (52). Man vill bar­nens och ung­do­mar­nas bästa. Men i de bästa av inten­tioner lurar ändå en fara näm­li­gen att den sk. mark­naden tar över. Det lig­ger nära till hands att i stäl­let för poli­tiska dok­triner låta mark­nadsmäs­siga dok­triner styra var­för sär­begå­vade barn och ung­do­mar bör iden­ti­fieras och sat­sas på. Om det är de sär­begå­vade indi­vider­nas eget val att sedan ställa sig till mark­nadens för­fo­gande på olika sätt och bli “cash cows”, som ASEA Brown-Boveris tidi­gare VD Gun­nar Engström, uttrycker saken (19), må det väl vara hänt. Tidi­gare dik­taturer gav näm­li­gen sina särskilt talang­fulla med­bor­gare ett ulti­ma­tum. Om de inte ställde upp bestraf­fades de på olika sofistik­er­ade sätt som gjorde deras vardagsliv gan­ska svårt. I det gamla Öst­tysk­land kunde man t ex hamna längst ner i kön för att tillde­las tele­fon­abon­ne­mang och bil — en vän­tan som ofta blev flera år lång (20).

Det är alltså demokratiskt styrda nation­ers ans­var att se till, oavsett hur efter­sökta poten­tialerna hos olika sär­begå­vade med­bor­gare är, att vad de gör och vill måste alltid få för­bli deras eget val, pre­cis som för övriga med­bor­gare. Det är skill­nad på att lära sär­begå­vade indi­vider att ta ett samhäll­sans­var eller att tvinga dem till olika uppgifter. Förövrigt har sär­begå­vade indi­vider en ten­dens att känna mycket stort ans­var för sina med­män­niskor och drivs oftast av ett mycket utpräglat socialt patos — vissa mer än andra (34, 45, 53).

I kon­st­närliga sam­man­hang är det oftast enskilda lärare/experter som upp­täcker särskilt framgångsrika elever, vilket så småningom leder till en kon­sen­sus­bedömn­ing av indiv­i­den i fråga; det vill säga, fler och fler redan erkända kon­st­närer, musiker med flera bekräf­tar nykom­lin­gens lovande förut­sät­tningar. I akademiska sam­man­hang utgår i prin­cip alltid iden­ti­fier­ing­sprocessen från olika skrivna test­för­faran­den där IQ spelar en mycket stor, men dock inte alltid helt avgörande, roll. För att bara ta några exem­pel från en upp­sjö av föres­lagna rutiner:

I span­ska Navarra använ­der man en slags tvåstegsmod­ell som baseras på resul­taten av olika IQ-tester, ett moti­va­tion­stest, ett själv­bild­stest samt ett test för per­son­lighets­drag typiska för sär­begå­vade indi­vider (18). I Hongkong gör man försök med att iden­ti­fiera sär­begå­vade indi­vider med utgångspunkt från föräl­drars obser­va­tioner och Howard Gard­ners alter­na­tiva sätt att förstå begrep­pet intel­li­gens (21). I USA där tra­di­tionella IQ-tester länge domin­erat kom­mer nu mera rättvisande iden­ti­fier­ingssys­tem, som tar hän­syn till bety­dligt flera fak­torer än just IQ (22, 23, 24). I Fin­land och Kanada har man dessu­tom bör­jat visa särskilt intresse för könsskill­nader i iden­ti­fier­ing­sprob­lematiken (25, 26). I Wales har man gan­ska nyli­gen infört ett hel­het­skon­cept i skolan som skall gynna alla barn, inklu­sive de mycket begå­vade, och iden­ti­fierin­gen baseras i huvud­sak på lärarnominer­ing; dvs. lärare väl informer­ade om vad sär­begåvn­ing är och hur sär­begå­vade elever fungerar är också de som har det huvud­sak­liga ans­varet för att iden­ti­fiera dessa elever. Av intresse är att myn­digheterna i Wales sik­tar gan­ska högt. Man räk­nar med att ca 20% av alla elever på något sätt behöver mer stim­u­lans än vad läro­pla­nen förut­sät­ter (59).

Lös­ningarna hur man skall säk­er­ställa att någon verk­li­gen är sär­begå­vad till de särskilda sat­sningar som ofta görs i andra delar av världen är många och olika framgångsrika. Ett prob­lem är naturligtvis att en indi­vid kan bli felak­tigt bedömd. Han eller hon blir “utnämnd” som sär­begå­vad men har fak­tiskt inte förut­sät­tningarna, vilket i sin tur kan leda till en oer­hörd stress för indiv­i­den som inte klarar av att leva upp till förväntningarna.

Iden­ti­fier­ingsru­ti­n­erna som exis­terar har emeller­tid näs­tan alltid en sak gemen­samt: de byg­ger på psykometrisk test­ning av kval­i­fi­cerad exper­tis, i regel psykologer. Jag tror inte detta är en mod­ell som pas­sar in i det sven­ska utbild­ningssys­temet. Vi har i Sverige förvisso Högskoleprovet, som är ett slags IQ-liknande prov. Men detta syf­tar endast till kvo­ter­ing för anta­gande till viss utbild­ning. Det är alls inte avgörande för hur man sedan bemöts på sin efter­föl­jande utbild­ning. Väl antagna får sedan alla stu­den­ter i prin­cip samma under­vis­ning oavsett vilken begåvn­ingsnivå de befinner sig på. Det är upp till enskilda lärare, skolor, enheter eller insti­tu­tioner att i möjli­gaste mån anpassa sin under­vis­ning till elevers och stu­den­ters behov. Men i övrigt är sven­ska grund­skolan — åtmin­stone i jäm­förelse med övriga skol­sys­tem i världen — “testfattig”.För detta ändamål torde föl­jande ate­o­retiska prin­cip för att iden­ti­fiera indi­vider i behov av särskild stim­u­lans på alla utbild­ningsnivåer tjäna förhål­lan­de­vis väl (1):

Den är sär­begå­vad som förvå­nar dig vid upprepade tillfälle med sin osed­van­liga för­måga på ett eller flera områ­den, både i skolan och i vardagslivet.

Där­till kom­mer per­son­lighets­drag, som kän­neteck­nar många sär­begå­vade indi­vider, dock inte alla. Huru­vida per­son­lighet karak­täris­erar extrem för­måga är föremål för en veten­skaplig debatt (13).

Det finns dock en ten­dens att sär­begå­vade indi­vider har vissa igenkän­nings­bara beteen­demön­ster. Om det är deras med­födda tem­pera­ment som gör en viss typ av utveck­ling möjlig, eller om dessa beteen­demön­ster är resul­tatet av sam­spelet med den sociala miljön skall jag låta vara osagt. Föl­jande egen­skaper — både per­son­liga och intellek­tuella — lis­tas av Sil­ver­man (27)

Intellek­tuella drag
Enastående för­måga att reson­era
Intellek­tuell nyfiken­het
Snabb och effek­tiv inlärn­ing
Hög abstrak­tions­för­måga
Kom­plexa tankemön­ster
Livlig fan­tasi
Tidigt utveck­lad moralkänsla
Älskar att lära
Kon­cen­tra­tions­för­måga
För­måga till ana­lytiskt tänkande
Kreativa
Har en avsevärd känsla för rättvisa
Eftertänksam och reflekterande

Per­son­lighets­drag
Insik­ts­full
Behov av att förstå
Behov av intellek­tuell stim­u­lans
Per­fek­tion­ist
Behov av logik och pre­ci­sion
Har en bety­dande känsla för humor
Känslig och empatisk
Inten­siv
Uthål­lig (envis)
Mycket självmed­veten
Icke-konformist
Ifrå­gasät­ter regler och auk­toritet
En ten­dens till introversion

Inte alla sär­begå­vade för­teer naturligtvis alla dessa beteen­den. Det finns många anled­ningar till att egen­skaper vari­erar från en indi­vid till en annan. Men till lis­tan bör också fogas en ten­dens att ta sina intressen med en sådan inten­sivitet, att folk omkring den sär­begå­vade bör­jar tycka att han eller hon är i det när­maste “besatt” av sina intressen. De kan inte rik­tigt iden­ti­fiera sig med ett sådant brin­nande intresse och i van­lig ord­ning förstår man det som “något under­ligt” och onormalt.

Det finns anled­ning att också nämna Asperg­ers Syn­drom här; en typ av autism som livligt diskuteras och numera är välkänd bland lärare i skolan. Christo­pher Gill­berg, inter­na­tionellt känd auk­toritet på området, lär ha sagt litet på skämt och litet på all­var, att indi­vider med Asperg­ers syn­drom kan ibland hit­tas bland uni­ver­sitetens pro­fes­sorer! Några av de diag­nos­tiska kri­terierna är näm­li­gen smala inten­siva intressen, extrem självup­p­ta­gen­het och således också gan­ska svårt att ini­tiera och vid­mak­thålla sociala kon­tak­ter (28).

Sit­u­a­tio­nen för dessa blir fak­tiskt snarlik många sär­begå­vades ofriv­il­liga sit­u­a­tion i en oförstående omgivn­ing! Men jag menar att man inte kan dra likhet­stecken mel­lan dessa två. Vik­tiga aspek­ter som kän­neteck­nar just de sär­begå­vade är asso­ci­a­tions­för­måga, kreativitet och prob­lem­lös­nings­för­måga, vilka torde vara mer eller min­dre från­varande från de flesta som erhål­lit diag­nosen Asperg­ers Syn­drom. Det är nog inte san­no­likt att en sär­begå­vad pro­fes­sor har Asperger. Men å andra sidan är inte heller nöd­vändigtvis alla pro­fes­sorer sär­begå­vade! Prob­lem med fel­diag­nos­tis­er­ing i sam­band med sär­begåvn­ing är ett växande prob­lem och har där­för blivit ett sep­a­rat forskn­ing­som­råde. De beteen­den som sär­begå­vade indi­vider före­teer i sociala och/eller kreativa sit­u­a­tioner är ofta snarlika de typiska beteen­den som kän­neteck­nar ADHD, ADD, Asperger, OCD med mera (55). Men dessa beteen­den är inte patol­o­giska. Säk­ert finns det i Sverige åtskil­liga fel­diag­noser efter­som barn och ung­dom­sp­syki­a­tri så vitt jag vet är helt oin­formerad om begrep­pet sär­begåvn­ing och typiska beteen­den i sam­band med särbegåvning.

Man kan naturligtvis även vara sär­begå­vad trots att man har olika inlärn­ing­sprob­lem eller hand­ikapp. En dyslek­tiker kan mycket väl visa sig vara en av århun­dradets mest lovande poeter! (29) I flera delar av världen har man särskilda sat­sningar bland vad som går under betäck­nin­gen “the gifted dis­ad­van­taged”; det vill säga sär­begå­vade barn som kom­mer anti­n­gen från fat­tiga miljöer eller oförstående sociala sam­man­hang (30).

Likaså presterar inte alla sär­begå­vade i enlighet med sin för­måga. De väl­jer av olika anled­ningar att låta bli, som tidi­gare diskuter­ades under “def­i­n­i­tion” (31). Om man blir mis­stän­klig­gjord på grund av sin för­måga väl­jer många barn under­presta­tion eller pas­sivitet. De vill ju bara “passa in”. Till svårigheterna att iden­ti­fiera kom­mer dessu­tom sär­begåvnin­gens mång­fald och det fak­tum att bara vissa typer syns för att de upp­muntras och är kända av de flesta.Avslutningsvis, med tanke på hur snäv synen har varit på sär­begå­vade beteen­den, är nog principen att indi­vider som förvå­nar igen och igen med sin kun­skap och eller sin skick­lighet täm­li­gen välfunnen.

Mörk­er­talet är stort och det finns många talanger som aldrig läggs märke till just där­för att vi är för fokuser­ade på IQ-relaterade för­må­gor i utbild­ningsväsendet. Dessu­tom har samhäl­let tydligt utta­lat vilka kom­pe­tenser som anses mer värde­fulla än andra. Bara det exis­terar i regel, som vi har för ögonen.

Källa: Roland S Persson

Kommentera

I Arkiv