Missuppfattningar

Sär­begåvn­ing — miss­förstånd och mytbildningar

 För alla som på något sätt avviker från majoriteten; från det kända och från det gängse accepter­ade, upp­står inte säl­lan myt­bild­ning. I fråga om sär­begå­vade indi­vider exis­terar sådan som ett slags kollek­tivt socialt arv och tas för san­ning allt för ofta i brist på annan till­gäng­lig infor­ma­tion. Nedan föl­jer några av dessa myter och deras tillrättalägganden.

Skick­lighet upp­står ur ingent­ing; det är något man bara har (och där­för används ju ordet begåvn­ing som anty­der att det är en gåva från t.ex. en högre makt). Sådana indi­vider “bara kan automatiskt”.

Skick­lighet förekom­mer aldrig utan avsevärd övn­ing och trän­ing. Det område som sär­begå­vade är fram­stående i har erövrats genom enorma mängder studier, övn­ing och trän­ing oavsett om det gäller akademisk kom­pe­tens eller prak­tisk skick­lighet (5). Man brukar räkna med en tioårsregel: Det tar cirka 10 år från det att man bör­jar lära sig något som novis och till att man behärskar det som expert intill ful­länd­ning (35). Det finns bara två aspek­ter av sär­begåvn­ing där automatik inled­ningsvis tycks spela en viss roll. Matem­a­tiskt sär­begå­vade indi­vider ser tidigt matem­a­tiska sam­band men kan inte nöd­vändigtvis ver­balis­era hur de vet vad de vet. Likaså kan oftast även musikaliskt sär­begå­vade indi­vider i unga år uppvisa en enastående musikalisk upp­fat­tnings­för­måga. De hör en melodi och kan sedan återge den på ett instru­ment kanske t.o.m. med kor­rekt har­monik, utan att de har en aning om hur de gör det i fråga om musik­te­ori. Med andra ord, de kan inte heller ver­balis­era vad de gör.

Detta att inte kunna förk­lara hur man tänker eller hur man gör kan mycket väl bli ett prob­lem i ett klass­rum, där läraren kanske ser som sin uppgift att alltid förmedla förståelse som en grund­förut­sät­tning för kun­nande. Att kräva detta av sär­begå­vade unga matem­atiker och musiker är nog en omöj­lighet. Men märk att inte heller dessa indi­vider slip­per undan det enorma arbete som lig­ger bakom skick­lighet. Utveck­ling kräver insats. Men just dessa för­må­gor avs­lö­jar sig så att säga utan att de inled­ningsvis behöver anstränga sig. Men de, lik­som alla andra, måste anstränga sig för att utveckla sin för­måga, särskilt från tonåren och framåt.

Sär­begå­vade klarar sig själva och behöver inga särskilda insatser i skolan.

Att en indi­vid har en eller flera extrema för­må­gor tolkas ofta felak­tigt som att den per­so­nen är priv­iligierad och där­för ofta karak­täris­eras som “stark” i utbild­ningssam­man­hang. Ett sådant anta­gande grun­dar sig på ringa förståelse för hur det kan vara att vara annor­lunda i en annars gan­ska homogen eller “ström­lin­je­for­mad” grupp.

Att vara litet annor­lunda ses som exo­tiskt eller excen­triskt men är ändå troli­gen som regel accept­abelt. Att vara mycket annor­lunda däre­mot tolkas snarare som ett hot och star­tar en mängd grup­p­dy­namiska reak­tioner. Det har ingen bety­delse om det gäller en extrem skill­nad i kul­tur, utseende eller i begåvn­ing. Enda undan­taget är när det extremt annor­lunda utgörs av något som vi med­vetet eller omed­vetet beun­drar. Med andra ord, då är det också en före­teelse vi redan kän­ner till gan­ska noga. Att ha en extrem fot­boll­sta­lang i en skolk­lass skulle knap­past i sven­ska sam­man­hang utgöra ett hot mot någon. Tvär­tom! Det skulle ses som en ära; alla som associeras med denna talang kan i någon mån också sola sig i glansen från den. Men att ha en matem­atik­ta­lang i klassen skulle mycket väl kunna få andra kon­sekvenser. Färre kan relat­era till den typen av talang, och han eller hon skulle oftast mötas av mis­stänksamhet. Eleven har ju större förståelse och kun­nande i matem­atik än sina lärare, och kan sky­högt mer än sina klasskamrater.

Det som sär­begå­vade indi­vider i skolan sak­nar mest i är accep­tans och tol­er­ans. De tillåts av olika anled­ningar säl­lan att få vara sig själva. De tvin­gas till att prestera min­dre än de fak­tiskt kan; tyst­nar för att inte inte störa; och försöker–ibland desperat–att vara som alla andra. Ibland orkar de inte vara tysta län­gre utan gör rev­o­lu­tion för att det egna självförtroen­det skall kunna över­l­eva. Men de får då stäm­peln “bråk­makare” utan att någon i skolan egentli­gen förstår att det hand­lar om ett rop på hjälp (15).

Sär­begåvningar i skolan och utbild­ningssys­temet i övrigt kan mycket väl klara sig i en nor­mal utbild­ningsmiljö om de ges accep­tans, tol­er­ans, och tillåts arbeta på den nivå de är kapabla till. Om inte måste dessa elever i mot­sats till myten snarast kallas för “de sva­gare” i skolan — de blir ju ignor­erade, ibland motar­be­tade och i värsta fall t o m diskrim­in­er­ade och bestraf­fade av lärare för att vara “för snabba”. Forsknin­gen om dessa barn och ung­do­mar i oförstående skol­sys­tem världen över talar tragiskt nog om påtagliga psykoso­ciala prob­lem som under­presta­tion, aliener­ing och ung­doms­brotts­lighet, skolk och skolvä­gran, stress, ångest, kön­sre­lat­er­ade prob­lem, ätstörningar, ensamhet och depres­sion som i värsta fall kan få en följd till själv­mord (7). Detta gäller naturligtvis långt ifrån alla, men det talar tydligt om vad trist­ess, under­presta­tion­stvång och brist på social accep­tans kan leda till, kanske särskilt för barn och ung­do­mar som kan och vill så mycket men aldrig får chansen.

Sär­begå­vade klara sig alltså inte själva mer än vad andra elevkat­e­gorier i skol­sys­te­men gör det. De behöver få möta inlärn­ingsmäs­siga utmaningar och erkänsla pre­cis som alla andra i skolan.

Att satsa även på sär­begåvningar i svensk skola är att skapa en elitskola

Detta är nog den märk­li­gaste kom­mentaren i åtmin­stone den sven­ska debat­ten. Bety­der det att som­liga utbild­ningspoli­tiker önskar att man skall gå genom skolan utan att ha utveck­lat några kun­skaper alls? Det sven­ska skol­sys­temet är para­dox­alt när det gäller presta­tion­snivå. Sam­tidigt som skol­sys­temet är tänkt att vara en min­imipresta­tion­sskola; det vill säga, att man önskar att varje elev skall nå upp till den lägsta kun­skap­snivå vid vilken man kan förvänta sig att en elev skall kunna klara av att leva och arbeta i det sven­ska samhäl­let och att dela dess demokratiskt styrda värderingar (8), så säger sam­tidigt gäl­lande styr­doku­ment att “dessa utbild­ningsmål … har utfor­mats så att de inte skall sätta någon gräns för elev­er­nas kun­skap­sutveck­ling i ämnet” (LPO94). Var på skalan från låg kun­skap­snivå till hög kun­skap­snivå passerar man gränsen “elit­nivå” och vem ser till att min­imi­gränsen för kun­skap i skolan överträds för de som verk­li­gen är i behov av det?

Det är nog inte kun­skapselit som kri­tik­erna vän­der sig emot, utan snarare mot en social elit med exk­lu­siva priv­i­legier. Man faller åter för myten att vara sär­begå­vad är också att vara priv­iligierad i allt. Fak­tum är att det ofta är raka mot­sat­sen (15, 16). I vilket fall som helst är argu­men­ta­tio­nen kring den elit­ism som skolan antas göra sig skyldig till om man upp­märk­sam­mar även sina sär­begå­vade elever märk­lig och helt utan grund. Soci­ologer är förhål­lan­de­vis överens om att ett demokratiskt samhälle knap­past skulle fungera utan något slags elit­skikt. Medan man kan diskutera vilken typ av elit­nivå som behövs för att ett samhälle skall kunna fungera är det ound­vikli­gen så att där finns som regel också indi­vider som kan mer och förstår mer än de flesta andra. Åtmin­stone om vägen dit byg­ger på kom­pe­tens snarare än på tjän­ster och gen­tjän­ster. I det senare fal­let är benämnin­gen “elit” tillämp­bar enbart om man åsyf­tar mak­telit. Det är mera troligt att vi ökar möj­ligheten att lösa samhäl­leliga prob­lem om vi upp­muntrar vil­jan att göra väl ifrån sig i skolan samt upp­muntrar och ger stöd även till de indi­vider som kan mer och gör långt mer än vad utbild­ningar­nas styr­doku­ment stip­ulerar (9).

Senare års utveck­ling i det sven­ska skol­sys­temet är i detta ljus gan­ska intres­sant. Stats­mak­terna har som exper­i­ment infört sk “elitk­lasser” och kom­mer att utveckla detta till skolans olika stadier. Dessa planer har debat­ter­ats flit­igt i press och media (60, 61). Emedan en åtgärd att hjälpa en helt efter­satt grupp elever i skolan onke­li­gen är pos­i­tivt, så är det förvå­nande att detta görs utan större hän­syn till den långa och omfat­tande inter­na­tionella erfaren­het och tra­di­tion av forskn­ing som finns på området. En av huvud­pelarna i denna breda inter­na­tionella kun­skaps­bas är en särskild utbild­ning av lärarkåren för ändamålet. Detta verkar helt lysa med sin från­varo i nu pågående sat­sningar (62).

Genier är galna och skill­naden mel­lan sär­begåvn­ing och sin­nessjuk­dom är liten

Är en sär­begå­vad ishock­eyspelare “galen”? Eller brukar årets kock, som lagar sina spe­cialiteter så väl att hon eller han får t.o.m. sina kol­legers kri­tiska gom­segel att vat­tnas, bete sig som en “gal­ning”? Naturligtvis inte. Sär­begå­vade indi­vider är varken mer eller min­dre hem­sökta av psyki­a­triska diag­noser än någon annan del av befolknin­gen, dock möjli­gen med ett undan­tag värt att notera: Bland poeter finns en förhöjd frekvens bipolära syn­drom och depres­sion (10); forskn­ingsre­sul­tat som är lätta att relat­era också till svensk lit­ter­aturhis­to­ria: Karin Boye, Stig Dager­man, Gustaf Fröd­ing, August Strind­berg för att ta några exem­pel. Men upprin­nelsen till att vi i Västvärlden resonerar så här är medeltida. Man ansåg då att ingen fick över­anstränga sig. Efter­som det av Högre Makt givna måt­tet av energi skulle räcka livet ut, kunde osed­van­liga bedrifter eller för mycket tänkande tömma indiv­i­den på ener­gin i för­tid med “vansinne” som obön­hörlig följd (11). Gan­ska många sven­ska föräl­drar säger fort­farande till sina barn om de läser mycket och har ett stort intresse för fram­förallt akademiska ämnen: “Det är inte bra för dig att läsa för mycket!” Under­förstått är alltid, även om det ofta faller bort: “…för du kan bli konstig”.

Det är kanske också lätt gjort, i mis­stänksamhetens tecken, att förk­lara indi­vider man inte förstår med föga smick­rande ter­mer. Vi brukar i vardagstal benämna en per­son som glöm­mer lätt och kanske inte alltid är så upp­märk­sam som “tankspridd pro­fes­sor”. Jag har inte träf­fat så många tankspridda pro­fes­sorer, men däre­mot har jag träf­fat sär­begå­vade indi­vider med en för­måga att kunna hålla igång flera tankegån­gar sam­tidigt. Man talar med dem och råkar säga någonting som särskilt fån­gar deras upp­märk­samhet. Under tiden sam­talet pågår uppl­e­var man hur de fån­gas av något annat än kon­ver­sa­tio­nen trots att munnen på dem fort­sät­ter att röra sig. Så småningom är de så upp­tagna av “stick­spåret” att kon­ver­sa­tio­nen kol­lap­sar och de frå­gar ett gen­erat “vad sa du?” (12). Likaså lig­ger det ju i män­sklig natur att, åtmin­stone på några vik­tiga punk­ter, vilja vara som alla andra. Vår utgångspunkt är också att vi tar för givet att alla andra är som vi är själva. Denna utgångspunkt fungerar så länge vi inte i något avseende är extrema. För indi­vider med ett extremt högt IQ blir det emeller­tid ofta svårt att relat­era till andra. Så få kan hänga med i deras resone­mang och förståelse av saker och ting. Det är allde­les för lätt för omgivnin­gen som säl­lan förstår var­för, att kat­e­goris­era per­so­nen som “kon­stig”. Extrema indi­vider har samma sociala behov som alla andra, men har mycket svårare att finna indi­vider med vilka de kan känna samhörighet (14). En organ­i­sa­tion som Mensa för indi­vider över ett doku­menterat IQ131 (Stanford-Binet) spelar alltså en vik­tig roll som socialt nätverk.

Galna och “kon­stiga” är de sär­begå­vade verk­li­gen inte; inte i större utsträck­n­ing än befolknin­gen i övrigt!

Källa: Roland S Persson

Kommentera

I Arkiv