Svensk forskning

Med forsknin­gen om intel­li­gens som kog­ni­tiva funk­tion och neu­rol­o­giskt fenomen är väletablerad i Sverige är forsknin­gen om abiliteter säll­syntare och extrema för­må­gor och deras förut­sät­tningar näs­tan helt från­varande. År 1997 genom­fördes emeller­tid pro­jek­tet JUGIP (The Jönköping Uni­ver­sity Gift­ed­ness Project) vars syfte var att under­söka förut­sät­tningarna för sk. Gifted Edu­ca­tion i Sverige samt. Tio år senare, och nu pågående, kom pro­jek­tet SESOFUS (The Social and Socio-Emotional Func­tion Study) igång ett samar­bete mel­lan Högskolan för lärarande och kom­mu­nika­tion och Mensa Sverige. Tre områ­den har fokuser­ats med utgångspunkt från ca 300 delt­a­gare alla med IQ131 eller högre: 1) Utbild­ningser­faren­het från alla tre utbild­ningsnivåer, 2) Social funk­tion och socioe­mo­tionell utveck­ling och 3) Intellek­tuell begåvn­ing och arbetsplatsen.

De pre­lim­inära resul­taten i den första stu­dien är alarmerande. Särskilt den sven­ska grund­skolan fram­står som en syn­nerli­gen fientlig miljö för intellek­tuellt begå­vade indi­vider. Hela 92% av delt­a­garna for mer eller min­dre illa under skolti­den. Sit­u­a­tio­nen förän­dras något till det bät­tre i gym­nasiet och ytterli­gare litet på uni­ver­sitet­snivå. Men 65% fann även uni­ver­sitetsstudierna för rigida och otill­fred­stäl­lande. En bidra­gande orsak är lärares till förhåll­ningssätt till dessa indi­vider: grund­skol­lärare bestraf­far t o m ibland elever som arbe­tar för fort och uni­ver­sitet­slärare visar sitt miss­nöje när en begå­vade stu­dent vill ha en kri­tisk diskus­sion eller ifrå­gasät­ter vad pro­fes­sorn eller docen­ten hävdat.

Den föl­jande stu­dien om social funk­tion och socio-emotionell utveck­ling tar loven av ideen att extrema begåvningar på något sätt skulle vara särskilt utsatta för abnorma beteen­den (i bety­delsen patol­o­giska beteen­den). Tvär­tom! De intellek­tuellt begå­vade ten­derar att vara mycket empatiska och ofta syn­nerli­gen ans­vars­fulla samhällsmed­bor­gare med stort intresse för samhäll­sutveck­ling. De delar också det per­son­lighetsmön­ster som sedan tidi­gare är känt i lit­ter­a­turen vad gäller sär­begå­vade indi­vider: nyfikna, kreativa, kri­tiska och ifrå­gasät­tande, humoris­tiska, risk­ta­gare, rel­a­tivt gott självförtroende, känenr starkt för rättvisa och ten­derar att vara mycket självständiga. Den sven­ska grup­pen avviker emeller­tid en del på två punk­ter: självdis­ci­plin och per­fek­tion­ism. Stu­dien ger anled­ning till en viss oro. Dessa indi­viders utestän­gande från många, kanske de flesta sociala sam­man­hang på samhäl­lets alla nivåer, måste rim­li­gen få en neg­a­tiv effekt med tiden. Vem, vare sig man är sär­begå­vad eller ej, mår bra av utan­förskap och alienation?

En omfat­tande studie av cirka 300 sven­ska intellek­tuellt sär­begå­vade indi­vider  och deras utbild­ning från grund­skola till uni­ver­sitet; deras socioe­mo­tionella utveck­ling och deras trivsel på arbet­splat­sen har nyli­gen avs­lu­tats (58, 64). Alla delar av stu­dien finns ännu inte pub­licer­ade, men ett av huvu­dresul­taten var att medan 92% av de delt­a­gande intellek­tuellt sär­begå­vade led alla hel­vetets kval i grund­skolan, så läm­nar 27% av dem det oblig­a­toriska sven­ska skol­sys­temet utan att ens förstå att de är unikt begå­vade. Snarare är de inte säl­lan över­ty­gade om att de inte duger något till eller att det är något fel på dem. Att en så stor andel indi­vider inte förstår att deras begåvn­ing är något pos­i­tivt och värde­fullt måste ses som ett stort miss­ly­ckande och kas­tar knap­past ett pos­i­tivt ljus över senare års poli­tiska skol­maxim “En skola för alla”.

Det är intres­sant att notera att en lik­nande forskn­ing bedrevs i Norge redan på 1960 och 70-talen av Arnold Hof­set (65) vid Oslo uni­ver­sitet, där han kunde kon­stat­era, pre­cis som man har gjort på andra ställen i världen: intellek­tuellt sär­begå­vade elever far inte väl i en skola som inte kän­ner till deras särskilda behov; eller kanske rent av i vissa fall inte vill veta av dem under den märk­liga devisen att det vore “orättvist” att inklud­era denna grupp i kat­e­gorin “barn i behov av stöd”. Hof­set bekla­gade nyli­gen att han under de 40 år som har för­flu­tit i den norska skolan sedan han gjorde sina studier inte har sett en förän­dring till det bät­tre (Per­son­lig kom­mu­nika­tion, okto­ber 2009).

Någon forskn­ing bedrivs även vid Stock­holms Uni­ver­sitet inom ramen för spe­cialped­a­gogik och vid ett fåtal andra lärosäten, men då alltid inom ramen för matematikdidaktik.

Källa:  Roland S Persson

Kommentera

I Arkiv